D D R : FLYKTENS SPÅR ; I LANDSKAP, KROPP OCH MINNE
LANDSKRONA KONSTHALL
2025
PETRA GIPP
SOLE GIPP OSSLER LJUDVERK
PELLE OSSLER, HENRIK MEIERKORD, CHRISTIAN GABEL FILMMUSIK
LENA SJÖSTRAND, JOHAN LINTON SAMTAL
ANN JÄDERLUND POESI
MED STÖD AV: KONSTNÄRSNÄMNDEN : SVEN IVAR OCH SIRI LINDS FOND, KONSTAKADEMIEN
FOTO: MATHIAS JOHANSSON, UPPSLAG 4-10
TOMAS BOMAN, UPPSLAG 11
Utifrån min pappas flykt från DDR, undersöker jag hur flykten kan påverka människans rumsliga identitet; att med sin egen kropp erfara förlusten av en identitet omöjlig att särskilja från en plats, att passera mentala och fysiska gränser, för att på en främmande plats försöka finna fram en ny identitet.
Med utgångspunkt i information från arkiven i DDR, Ryssland och Sverige, gör jag en resa i min pappas spår.
Spåren leder till platser som i sin tur bär spår av andra människoöden, och på så vis flätas det personliga och det kollektiva samman till en berättelse med många röster och öden.
Jag följer spåren och minns fragment av ett liv, jag läser historien genom en annan människa.
Där spåren tar slut, träder det gjutna in; ordlöst, med ett språk och en närvaro som kan berätta det outsagda.
I mitt undersökande konstnärliga arbetet utgår jag från det gjutna; gips och betong. Gjutningarna är i storlek som den mänskliga kroppen, en skala som relaterar till den fysiska kroppen satt i ett sammanhang. Här står det gjutna i relation till mellanrum, ljus och skugga, till sekvenser och dynamik; till det personliga och det kollektiva.
Likt gestalter vänder sig de tunga kropparna mot varandra, möter konsthallens inre ljus, ledsagar och bär varandra, där varje öde både friläggs och sammanförs i en livets gemenskap.
Jag önskar dröja mig kvar vid det komplexa i vår tids folkvandringar; vad händer med den plats vi bär inom oss när vi tvingas förflytta oss i tid och rum. Kan mänskliga relationen överbrygga förlusten av ett sönderslaget liv, kan dåtidens förluster transformeras till en ny kontext av medmänsklighet, värme och omsorg.
Och kan konstens ordlösa språk bära våra kroppar och röster in i en framtid, där det politiska klimatet på många sätt återspeglar en dåtid som vi onekligen återigen närmar oss.
D D R : FLYKTENS SPÅR ; I LANDSKAP, KROPP OCH MINNE
LANDSKRONA KONSTHALL
2025
PETRA GIPP
SOLE GIPP OSSLER LJUDVERK
PELLE OSSLER, HENRIK MEIERKORD, CHRISTIAN GABEL FILMMUSIK
LENA SJÖSTRAND, JOHAN LINTON SAMTAL
ANN JÄDERLUND POESI
MED STÖD AV: KONSTNÄRSNÄMNDEN : SVEN IVAR OCH SIRI LINDS FOND, KONSTAKADEMIEN
FOTO: MATHIAS JOHANSSON, UPPSLAG 4-10
TOMAS BOMAN, UPPSLAG 11
Utifrån min pappas flykt från DDR, undersöker jag hur flykten kan påverka människans rumsliga identitet; att med sin egen kropp erfara förlusten av en identitet omöjlig att särskilja från en plats, att passera mentala och fysiska gränser, för att på en främmande plats försöka finna fram en ny identitet.
Med utgångspunkt i information från arkiven i DDR, Ryssland och Sverige, gör jag en resa i min pappas spår.
Spåren leder till platser som i sin tur bär spår av andra människoöden, och på så vis flätas det personliga och det kollektiva samman till en berättelse med många röster och öden.
Jag följer spåren och minns fragment av ett liv, jag läser historien genom en annan människa.
Där spåren tar slut, träder det gjutna in; ordlöst, med ett språk och en närvaro som kan berätta det outsagda.
I mitt undersökande konstnärliga arbetet utgår jag från det gjutna; gips och betong. Gjutningarna är i storlek som den mänskliga kroppen, en skala som relaterar till den fysiska kroppen satt i ett sammanhang. Här står det gjutna i relation till mellanrum, ljus och skugga, till sekvenser och dynamik; till det personliga och det kollektiva.
Likt gestalter vänder sig de tunga kropparna mot varandra, möter konsthallens inre ljus, ledsagar och bär varandra, där varje öde både friläggs och sammanförs i en livets gemenskap.
Jag önskar dröja mig kvar vid det komplexa i vår tids folkvandringar; vad händer med den plats vi bär inom oss när vi tvingas förflytta oss i tid och rum. Kan mänskliga relationen överbrygga förlusten av ett sönderslaget liv, kan dåtidens förluster transformeras till en ny kontext av medmänsklighet, värme och omsorg.
Och kan konstens ordlösa språk bära våra kroppar och röster in i en framtid, där det politiska klimatet på många sätt återspeglar en dåtid som vi onekligen återigen närmar oss.
D D R : FLYKTENS SPÅR ; I LANDSKAP, KROPP OCH MINNE
LANDSKRONA KONSTHALL
2025
PETRA GIPP
SOLE GIPP OSSLER LJUDVERK
PELLE OSSLER, HENRIK MEIERKORD, CHRISTIAN GABEL FILMMUSIK
LENA SJÖSTRAND, JOHAN LINTON SAMTAL
ANN JÄDERLUND POESI
MED STÖD AV: KONSTNÄRSNÄMNDEN : SVEN IVAR OCH SIRI LINDS FOND, KONSTAKADEMIEN
FOTO: MATHIAS JOHANSSON, UPPSLAG 4-10
TOMAS BOMAN, UPPSLAG 11
Utifrån min pappas flykt från DDR, undersöker jag hur flykten kan påverka människans rumsliga identitet; att med sin egen kropp erfara förlusten av en identitet omöjlig att särskilja från en plats, att passera mentala och fysiska gränser, för att på en främmande plats försöka finna fram en ny identitet.
Med utgångspunkt i information från arkiven i DDR, Ryssland och Sverige, gör jag en resa i min pappas spår.
Spåren leder till platser som i sin tur bär spår av andra människoöden, och på så vis flätas det personliga och det kollektiva samman till en berättelse med många röster och öden.
Jag följer spåren och minns fragment av ett liv, jag läser historien genom en annan människa.
Där spåren tar slut, träder det gjutna in; ordlöst, med ett språk och en närvaro som kan berätta det outsagda.
I mitt undersökande konstnärliga arbetet utgår jag från det gjutna; gips och betong. Gjutningarna är i storlek som den mänskliga kroppen, en skala som relaterar till den fysiska kroppen satt i ett sammanhang. Här står det gjutna i relation till mellanrum, ljus och skugga, till sekvenser och dynamik; till det personliga och det kollektiva.
Likt gestalter vänder sig de tunga kropparna mot varandra, möter konsthallens inre ljus, ledsagar och bär varandra, där varje öde både friläggs och sammanförs i en livets gemenskap.
Jag önskar dröja mig kvar vid det komplexa i vår tids folkvandringar; vad händer med den plats vi bär inom oss när vi tvingas förflytta oss i tid och rum. Kan mänskliga relationen överbrygga förlusten av ett sönderslaget liv, kan dåtidens förluster transformeras till en ny kontext av medmänsklighet, värme och omsorg.
Och kan konstens ordlösa språk bära våra kroppar och röster in i en framtid, där det politiska klimatet på många sätt återspeglar en dåtid som vi onekligen återigen närmar oss.